— Man får aldrig skilja ett barn från sin mor och sina syskon, säger Saini Johansson som var krigsbarn i Orresta under andra världskriget. Tillsammans med Enköpings-Posten besökte hon huset där hon bodde under ett år mellan 1944 och 1945.
I den lilla gården Sätras trädgård finns ett hav av olika blommor. Solen står högt på himmelen när Saini Johansson från Upplands Väsby besöker gården för första gången på nästan 20 år. — Det blir många känslor när man står här, säger hon. Även om det var en svår tid har jag mest positiva minnen av året som krigsbarn.
Två gånger under andra världskriget fick Saini Johansson, hennes mor och syskon fly från den då finska Karelen. Första gången var Saini ett spädbarn. Hennes far hade stupad innan hon föddes och hennes mor och en väninna flydde med barnen till Kauhajoki. Efter ett halv år kunde de återvända till Karelen. — Andra gången vi flydde satt vi i ett godståg, en som liknar tågen som användes för att deportera Judar, berättar Saini Johansson. Jag var fyra år gammal. Jag minns att jag låg på en hylla och bad min mor om vatten. Just då bombades tåget. Alla barn skadades förutom jag, fortsätter hon. Min yngste bror var fem och ett halvt år gammal och fick ett stort hål i huvudet. På sjukhuset trodde de att han inte skulle överleva natten, men morgonen därpå satt han upp i sängen och bad om gröt! Skrattar Saini Johansson.
Som påföljd av bombningen gömde sig Saini Johansson så fort hon hörde ett flygplan ända tills hon var åtta år. Slutmålet med den ödesdigra tågresan var att bo i Peräseinäjoki. Där bodde de, en familj på sju personer, i ett rum på tjugo kvadratmeter. På sensommaren skickades Saini Johansson och två av sina bröder till Sverige. Sammanlagt 70 000 barn evakuerades under andra världskriget, åren 1939 – 1945 från Finland till Sverige.
— Jag minns att vi kom med båt till Enköping och där samlades vi på ett ställe. Jag tror att det var ett ålderdomshem. Dit kom familjerna för att välja vilket krigsbarn de ville ta hand om. Jag hade lila hår, för de hade tvättat det mot löss, och jag skelade. Jag var sist kvar. Min Enköpings mamma, Ingeborg Hofberg, var försenad för något hade hänt på vägen. Utan att tveka tog hon mig, säger Saini Johansson med ett leende. Det hemska var att de skilde mig från mina bröder. De hamnade som grannar i Härkeberga. Senare har de berättat att jag skrek när vi skildes. Så får man aldrig göra, skilja syskonen åt, säger Saini Johansson med allvar i rösten. Hela mitt liv har jag haft svårt att skiljas, det har blivit bättre först på senare år.
Sedan började ett händelserikt år i Orresta för Saini Johansson som då var fyra år gammal. När vi besöker Sätra i Orresta kommer minnena tillbaka. En brunn och diskbänken väcker särskilt starka minnen. Sätras nuvarande ägare Margot Johansson, som råkar ha samma efternamn som Saini, bor i huset med de många minnen tillsammans med sin man. Hon visar oss runt. –Brunnen utanför stenmuren var jämt med marken när jag bodde här. En dag ramlade jag ner i brunnen. Jag minns stenväggen ner i brunnen. De sa att mitt finska ”sisu” hjälpte mig ut, för jag hade på något sätt lyckats ta mig upp alldeles själv.
I köket står Margot Johanssons kökssoffa på samma ställe som familjen Hofberg hade det. — Jag minns att mamma gav gammalt vitt bröd till grisarna. Hon såg hur jag tittade, då gav hon mig här vid diskbänken färskt vitt bröd, berättar Saini Johansson med tårar i ögonen. — Nu blir jag också rörd, säger Margot Johansson och torkar ögonen.
— Min Enköpings mamma och pappa var mycket kärleksfulla. I ett brev till min mamma skrev Enköpings mamman att hon höll min hand varje kväll när jag skulle somna. Men jag var mest efter pappa, för min egen far hade stupat innan jag föddes.
Margot Johansson och hennes man Lennart köpte Sätra för några år sedan. — Jag visste inte mycket om husets historia. Vi hade köpt huset av Karl och Ingeborg Hofbergs son Olle. Det är väldigt intressant och rörande att höra Sainis historia, säger Margot Johansson.
Trots att Saini Johansson och hennes bröder bodde i samma kommun fick de enbart träffas ett fåtal gånger. Anledningen var att de skulle sakna varandra ännu mera om de fick träffas oftare. År 1953 besökte Saini och en av hennes bröder de familjer där de bodde som krigsbarn. Fem år senare flyttade Saini till Sverige för att stanna. Under alla år, fram tills föräldrarnas bortgång, hade hon en nära relation till dem. — När jag pratar om dem kallar jag dem fortfarande för min mamma och pappa, säger hon med ett leende.
— Det är tio år sedan pappa dog, och de gånger jag kommer till Enköping väcker starka minnen. Men skriv att man aldrig får skilja barnen från familjen, för hellre att gå hungrig tillsammans än att skiljas, säger hon med eftertryck.
Publicerad den 14 augusti 2009 i Enköpings-posten.

